Varför alla palatsen vänder sig mot sundet

Först ut ur Gyllene hornet

Vår egen kväll börjar innan Bosporen gör det. Båten går ombord i Cibali, på gamla stans strand vid Gyllene hornet, och den första sträckan är själva viken: ut under Atatürkbron och Galatabron, med Galatatornet ovanför Karaköy på ena sidan och Süleymaniye — Sinans stora moské från 1550-talet — i silhuetten på den andra. Sedan rundar båten Sarayburnu, udden nedanför Topkapı, och svänger norrut in i sundet. Det är en användbar prolog: den inåtvända gamla staden på sin kulle, sedd från vattnet strax innan 1800-talet börjar veckla ut sig längs stranden.

Dolmabahçepalatset

Invigt 1856 för sultan Abdülmecid och byggt av Balyan, den armeniska familj som var hovets arkitekter under större delen av århundradet. Det kostade en summa pengar som statskassan egentligen inte hade, vilket är en del av dess historia. Barock, rokoko och nyklassicism på en gång; det var det osmanska maktcentrumet under rikets sista årtionden, och Atatürk dog i ett sovrum på dess sjösida 1938 — vilket är skälet till att klockorna i palatset av tradition står på 09:05.

Från vattnet ser du hela dess längd, dessutom den utsmyckade porten vid kajen och klocktornet bakom. På kvällen är det upplyst, och marmorn får samma färg som gammalt papper.

Çırağanpalatset

En kilometer längre upp, och det sista kejserliga palatset som byggdes vid Bosporen: färdigt 1871 för sultan Abdülaziz, även det av en Balyan. Det brann ut 1910, stod som ett skal under större delen av 1900-talet och byggdes upp igen på 1990-talet som hotell. Det är den enda byggnaden längs rutten där den vackra historien och den sorgliga historien är samma historia — en sultans palats där man i dag kan boka ett rum.

Ortaköymoskén

Officiellt Büyük Mecidiye-moskén, färdig i mitten av 1850-talet av samma arkitekter, i samma nybarocka tonläge som palatsen — vilket är ovanligt för en moské och är precis poängen med den. Den ligger på en egen liten udde med Bosporbron rakt bakom, och tillsammans bildar de två den mest fotograferade kompositionen i Istanbul. Från vattnet ser du den rakt framifrån, med sin spegelbild, vilket är versionen på vykorten.

Bosporbron

Den första bron som någonsin spände över sundet, invigd 1973 och i dag officiellt 15 juli-martyrernas bro. Lite mer än en kilometer hängande körbana som förenar Europa med Asien, upplyst om natten i färger som skiftar. Passagen under den är ögonblicket då de flesta på däck slutar prata.

Bebek

En bågformad vik med villor vid vattnet, kaféer och en strandpromenad — det lugna, dyra Bosporen där folk bor, snarare än det monumentala. Värt en blick eftersom det är så det mesta av den här stranden faktiskt ser ut när den inte är ett palats.

Rumelifästningen

Och sedan byter allt tonläge. Rumeli Hisarı är varken från 1800-talet eller dekorativ: Mehmed II lät uppföra den 1452, på ungefär fyra månader, vid sundets smalaste punkt, för att skära av Konstantinopel från Svarta havet. Staden föll våren därpå. Tre enorma torn och en ringmur som löper rakt nerför sluttningen ner i vattnet, strålkastarbelysta om natten, och från en båt ser du den så som den var tänkt att ses — från ett skepp som inte kommer att släppas förbi. Det är den enda byggnaden längs rutten som är byggd för att från en båt uppfattas som ett hot.

Beylerbeyipalatset

Sommarpalatset, färdigt 1865 för Abdülaziz: mindre än Dolmabahçe, mer återhållsamt och byggt för att ta emot gäster snarare än för att styra. Frankrikes kejsarinna Eugénie bodde här 1869 på väg för att inviga Suezkanalen, och lät enligt uppgift göra om fönstren i sitt rum i Paris så att de liknade dem här. Det ligger rakt under Bosporbron på den asiatiska sidan, vilket ger en udda och ganska fin sammanställning av 1865 och 1973 i en och samma blick.

Üsküdar

Stadens asiatiska hjärta, och mycket äldre än något mittemot — det här var Chrysopolis, en grekisk stad, innan Konstantinopel fanns. Strandlinjen är tät, låg och livlig, med Sinans Mihrimah Sultan-moské från 1548 alldeles vid färjeläget. Om den europeiska stranden är 1800-talet som uppträder, är Üsküdar staden som går på med sitt.

Jungfrutornet

Det lilla tornet på sin egen holme strax utanför Üsküdar, och det sista landmärket du passerar innan båten rundar gamla stans udde och svänger tillbaka in i Gyllene hornet. Något har stått på den klippan sedan antiken — en avgiftsstation för fartyg, en tullstation, en fyr, en karantänstation — och byggnaden som står där i dag är i grunden från 1700-talet. Varje version av dess legend innehåller en profetia, en prinsessa och en orm, och inga två guider berättar den på samma sätt.

Vi passerar nära nog för att det ska vara ordentligt upplyst och långt nog bort för att det ska behålla den kontur som alla känner igen.